klaaaraaas

Människor som är fejk hatar jag mest. Förstår faktiskt att man till vissa personer måste vara lite annorlunda än sig själv, men lixom har inte riktigt fattat grejen med att fejka för vänner. Att vara med nån en dag för att sedan nästa dag tala timtals med skit om samma person? Lågt.

Alltså vi har sånhäna människor i min skola, och låt mig bara undra: hur fan gör dom det? Hur fan kan man vara snäll mot alla? Glad hela tiden? I något skede måste det ju koka över och då blir det ju ett helvete? Många år av saker som bara samlats i skallen på dom som dom inte fått ut genom att skrika eller gråta? Konstigt.

Alltså att inte vara sams med nån jag t.ex. hatar/inte tycker om- stör mig verkligen inte. Men sen när det är nån jag bryr mig om får jag helt jättedåligt att vara. Men brukar som tur inte ha så långa gräl, utom några enstaka då, så för det mesta går det om snabbt:).

Talar alltså nu på Playstation (eller Xbox) spel, så som MW eller BF. Alltså när dom kommer ut har ju pojkarna inget liv på typ veckor-månader, och man får ingen kontakt med dom:D.

Mina tandläkare som jag går hos är såna jävla störande människor. Alltså vafan har jag gjort liksom? Jag har aldrig haft ett enda hål i tänderna men dom är ändå helt jävla sura jämt. Whateverrrr

Ända sen lördag hatar jag officiellt krabbis. Har ju förstås aldrig tyckt att det är särskilt roligt men den gången var det bara så äckligt så nu tycker jag såhär.

Alltså jag förstår ju själv vad det står på betyget/provet, behöver inte weekly påminnelser om mina misstag. Får mig liksom inte mer motiverad direkt, att bli påmind om hur skit jag är:).

Inte hela vintern. Men vädret. Kölden. Att ha kallt INNE i skolan. Att det blåser som vi sku vara inne i en tornado.

En av dom äckligaste känslor som finns.

Smakar skit, nästan i alla former. Huj fan.